Sarah the greatest of them all

Har fastnat framför datan m att läsa alla artiklar och webbsändningar om 23-åriga Emil som blev nekad en ambulans och sedan dog hemma i sin lägenhet med brusten mjälte. En sån fruktansvärd händelse så jag finner inga ord. Jag kan inte föreställa mig den paniken att inte bli trodd och samtidigt hålla på att dö. Läste hela samtalet på aftonbladet och mådde så illa.

Detta fall kanske var ganska extremt. Men samtidigt börjar man tänka på att hur lätt det är att missbedömma en situation, att missa något akut som leder till allvarliga konsekvenser. Som sjuksköterska (som jag blir om mindre än två månader) vilar det ett tungt ansvar. Jag blir så rädd när jag tänker på det ansvaret. Tänk om det händer något eller att man gör fel. Det är hemska tankar men dem finns där. Jag vet inte om jag fixar det ansvaret och den pressen... Tänker så mycket men har svårt att skriva ner det. Just nu är frågan i mitt huvud (som så många gånger tidigare) varför jag valde detta yrke. Jag vet ärligt talat inte om jag vågar.