Sarah the greatest of them all

Jag har nog trott på en Gud hela mitt liv. Men det var inte förens min konfirmation som det blev verklighet för mig. De två veckorna på konfalägret långt ute i skogen förändrade faktiskt mitt liv. Gav mig en riktig tankeställare. Min konfaledare då är en utav mina bästa vänner idag! Jag tycker det är svårt att prata om min tro, för jag vet inte riktigt hur der har gått till det bara är. Det vart så naturligt i mitt liv helt plötsligt. Jag har upplevt mycket starka känslor och även blivit helad. Allt detta har gjort mig starkare & säkrare. Det var en period för några år sedan som jag hade väldigt jobbiga tankar som ständigt plågade mitt huvud. Tankarna var elaka och handlade om Gud. Jag kände mig oälskad och totalt värdelös som människa. Jag kunde inte ta emot förlåtelsen. Jag grät varje kväll för att jag inte kunde få bort alla dumma tankar. Mamma vart helt desperat efter ett tag och ringde en präst (mammas väninnas dotter) och åkte med mig till Västerås. Där fick jag träffa henne, vi pratade, jag biktade mig, vi bad och hon gav mig sånt bra bemötande. Efter det så försvann alla mina tankar, inte på en gång utan successivt. Jag trodde på förlåtelsen och blev helad och det var en sån tydlig känsla. Att Gud hade varit där och gjort något.

Jag har varit konfirmationsledare två gånger, 2006 & 2008. Det har varit otroligt kul och givande. Att få berätta om Gud & vem Jesus är för andra som är villiga att lyssna och ta emot är helt fantastiskt. Och det är ännu mer fantastiskt att se hur Gud gör spår i deras inre. Hur de ju längre lägret framstrider sitter längre kvar på andakterna om kvällarna och fler och fler kommer till förbön och delar med sig av sina tankar och funderingar. Och sen att se alla underbara konfirmander i kyrkan på konfiramationsdagen gör mig varm i hjärtat.




Tre bilder från konfalägret 2008